Fy faan vad dåligt jag mår. Det är för mycket som händer nu känner jag. Vissa saker är jag OTROLIGT glad för men sen finns vissa saker som gör mig sjukare än jag är. 
De saker som gör mig glad är tex att jag äntligen fått adhd medicin o den har jag väntat länge på. Visst det är jättejobbigt när kroppen ska ta emot en ny medicin men det kommer ju gå över inom kort. Så detta är båda positivt o negativt kan man ju lugnt säga.
En annan sak som är väldigt positivt är min STORA kärlek. Han är den stora tillgången i mitt liv. Utan honom hade jag mått ännu sämre än jag gör. Han kämpar varje dag o nästan varje sekund för att vi ska få vara tillsammans. En ENORMT STOR ELOGE till HONOM. En sann kärlek finns mellan oss o den blir bara större bättre o härligare för varje dag som går. Pga honom så ser jag en enormt ljus framtid där jag blir den person som jag vill vara o jag kommer ha ett liv fullt med kärlek förståelse närhet o ömhet, något som jag alltid saknat. PBN; Du är en STJÄRNA, en otroligt VARM o KÄRLEKSFULL person. Du älskar verkligen mig o det är en helt otroligt känsla, jag är så stolt över att ha dig som min pojkvän o min tilltänkta make. Finns ingen som jag älskar mer än dig, du är mitt allt.

Det som gör allt till pest är mycket hur jag idag lever. Bor hos x i en stuga på hans föräldrars tomt, är mindre än fem meter mellan våra hus. Man får aldrig vara i fred när man är ute, alltid nån som är ute o stör en. Nån ska alltid skjutsa mig till jobbet även om bussen går uppe vid vägen. 

Sen är det oxå väldigt påfrestande att man vet att man ska flytta men man vet inte när det sker. Det är skittungt alltså. Att det ska vara så himla svårt att hitta bostad, är sjukt alltså... 

På jobbet är det inte bra heller. Har börjat vantrivas nåt enormt. Men det beror mest på en händelse som hände för ett tag sedan. Men känns ändå som jag varit där för länge, vill ha nåt nytt arbete.

Finns det något jag hatar här i livet så är det att få nya starka mediciner. Har ätit min nya medicin i fyra dagar o nu har yrseln slagit till ordentligt. Men det beror ju självklart på att jag inte får behålla min mat jag försöker äta. Magontet beror ju på det med. Jag brukar ha ganska många biverkningar av mina mediciner så jag är ganska van men det är himla otrevligt ändå. Det enda jag gör är att ligga i sängen, spelar på natten. Idag kan jag knappt gå upp ur sängen pga yrseln. Det är jävligt tur att mina sex katter o hunden är lugna o snälla när jag mår dåligt. Till o med kattungen är lugn när jag är dålig. Annars när jag är på dåligt humör brukar de jävlas ordentligt, men inte nu. Så tack vare att de är snälla så behöver jag inte upp o bråka med dem stup i kvarten. De förstår absolut mer än man tror. Djur är absolut inte dumma, det är helt klart.

Nu mår jag illa till tusen.
Tog mina tre tabletter vid 12 snåret. Har 'glömt' att ta venlafaxin o metformin på över sex månader. Plus att jag fick nya medicinen concerta som jag tog tabletten av idag.
Metforminet äter jag för diabetesen, venlafaxin för depression o nåt mer o concertan för adhd.
Så vid fyra snåret så började jag må illa. Nu när jag ligger i sängen mår jag ännu mer illa. Har hinken redo för uppkastning, det kommer nog någon sådan ikväll. Tog postafen innan jag la mig i sängen så jag hoppas att det försvinner snart men troligtvis inte.

I och med att jag har börjat med concertan så ska jag hålla koll på fokuset, koncentrationen o sånt. Biverkningar på concertan är många. De som sköterskan nämnde va: aptitlöshet, ångest, illamående, huvudvärk, osv. 
Ska äta 16 mg i en vecka o sen nästa torsdag ska jag öka till två tabletter. O sen blir det väl mer ökning. Sen gäller det att få rätt dos för just mig.
Håller tummarna att denna medicin fungerar på mig.

Att längta efter någon man älskar är jättejobbigt men på nåt sätt känns det jobbigare att sakna den man älskar. Om man älskar varandra, varför kan man då inte få vara tillsammans för? Min kille o jag saknar, längtar o älskar varann men ändå kan vi inte vara tillsammans. Varför? Jo för att samhället har sett till att det inte ska vara enkelt för den som hamnat fel i samhället. Pga mina misstag i det förflutna kan jag inte få lägenhet. Nu är jag totalt beroende av min kille som måste hjälpa mig med bostad. Hade jag inte haft hans hjälp hade vi aldrig kunnat bo ihop, som vi planerar. Varför är samhället sånt här? Det är så jävla sjukt.
Du, min underbara kille, är mitt allt. Vad skulle jag göra utan dig? Utan ditt stöd o din hjälp skulle vi aldrig kunna vara tillsammans. Hur orkar du undrar jag?
Jag älskar dig mitt hjärta.