Fy faan vad dåligt jag mår. Det är för mycket som händer nu känner jag. Vissa saker är jag OTROLIGT glad för men sen finns vissa saker som gör mig sjukare än jag är. 
De saker som gör mig glad är tex att jag äntligen fått adhd medicin o den har jag väntat länge på. Visst det är jättejobbigt när kroppen ska ta emot en ny medicin men det kommer ju gå över inom kort. Så detta är båda positivt o negativt kan man ju lugnt säga.
En annan sak som är väldigt positivt är min STORA kärlek. Han är den stora tillgången i mitt liv. Utan honom hade jag mått ännu sämre än jag gör. Han kämpar varje dag o nästan varje sekund för att vi ska få vara tillsammans. En ENORMT STOR ELOGE till HONOM. En sann kärlek finns mellan oss o den blir bara större bättre o härligare för varje dag som går. Pga honom så ser jag en enormt ljus framtid där jag blir den person som jag vill vara o jag kommer ha ett liv fullt med kärlek förståelse närhet o ömhet, något som jag alltid saknat. PBN; Du är en STJÄRNA, en otroligt VARM o KÄRLEKSFULL person. Du älskar verkligen mig o det är en helt otroligt känsla, jag är så stolt över att ha dig som min pojkvän o min tilltänkta make. Finns ingen som jag älskar mer än dig, du är mitt allt.

Det som gör allt till pest är mycket hur jag idag lever. Bor hos x i en stuga på hans föräldrars tomt, är mindre än fem meter mellan våra hus. Man får aldrig vara i fred när man är ute, alltid nån som är ute o stör en. Nån ska alltid skjutsa mig till jobbet även om bussen går uppe vid vägen. 

Sen är det oxå väldigt påfrestande att man vet att man ska flytta men man vet inte när det sker. Det är skittungt alltså. Att det ska vara så himla svårt att hitta bostad, är sjukt alltså... 

På jobbet är det inte bra heller. Har börjat vantrivas nåt enormt. Men det beror mest på en händelse som hände för ett tag sedan. Men känns ändå som jag varit där för länge, vill ha nåt nytt arbete.

Finns det något jag hatar här i livet så är det att få nya starka mediciner. Har ätit min nya medicin i fyra dagar o nu har yrseln slagit till ordentligt. Men det beror ju självklart på att jag inte får behålla min mat jag försöker äta. Magontet beror ju på det med. Jag brukar ha ganska många biverkningar av mina mediciner så jag är ganska van men det är himla otrevligt ändå. Det enda jag gör är att ligga i sängen, spelar på natten. Idag kan jag knappt gå upp ur sängen pga yrseln. Det är jävligt tur att mina sex katter o hunden är lugna o snälla när jag mår dåligt. Till o med kattungen är lugn när jag är dålig. Annars när jag är på dåligt humör brukar de jävlas ordentligt, men inte nu. Så tack vare att de är snälla så behöver jag inte upp o bråka med dem stup i kvarten. De förstår absolut mer än man tror. Djur är absolut inte dumma, det är helt klart.

Nu mår jag illa till tusen.
Tog mina tre tabletter vid 12 snåret. Har 'glömt' att ta venlafaxin o metformin på över sex månader. Plus att jag fick nya medicinen concerta som jag tog tabletten av idag.
Metforminet äter jag för diabetesen, venlafaxin för depression o nåt mer o concertan för adhd.
Så vid fyra snåret så började jag må illa. Nu när jag ligger i sängen mår jag ännu mer illa. Har hinken redo för uppkastning, det kommer nog någon sådan ikväll. Tog postafen innan jag la mig i sängen så jag hoppas att det försvinner snart men troligtvis inte.

I och med att jag har börjat med concertan så ska jag hålla koll på fokuset, koncentrationen o sånt. Biverkningar på concertan är många. De som sköterskan nämnde va: aptitlöshet, ångest, illamående, huvudvärk, osv. 
Ska äta 16 mg i en vecka o sen nästa torsdag ska jag öka till två tabletter. O sen blir det väl mer ökning. Sen gäller det att få rätt dos för just mig.
Håller tummarna att denna medicin fungerar på mig.

Att längta efter någon man älskar är jättejobbigt men på nåt sätt känns det jobbigare att sakna den man älskar. Om man älskar varandra, varför kan man då inte få vara tillsammans för? Min kille o jag saknar, längtar o älskar varann men ändå kan vi inte vara tillsammans. Varför? Jo för att samhället har sett till att det inte ska vara enkelt för den som hamnat fel i samhället. Pga mina misstag i det förflutna kan jag inte få lägenhet. Nu är jag totalt beroende av min kille som måste hjälpa mig med bostad. Hade jag inte haft hans hjälp hade vi aldrig kunnat bo ihop, som vi planerar. Varför är samhället sånt här? Det är så jävla sjukt.
Du, min underbara kille, är mitt allt. Vad skulle jag göra utan dig? Utan ditt stöd o din hjälp skulle vi aldrig kunna vara tillsammans. Hur orkar du undrar jag?
Jag älskar dig mitt hjärta.

En otroligt viktig person i mitt liv skrev nyss detta till mig "Du betyder faan allt för mig". Han skrev oxå att han verkligen känner så. Efter denna rad känner jag att hjärtat slår fortare, pulsen ökar, ler för mig själv, blir ännu mer förälskad o så mycket annat händer inom mig. Fy faan vilken kille alltså. O han är min speciella vän. Kommer alltid älska honom, finns inget i hela världen som kan få mig att sluta älska honom. Shit shit shit. Du vet vem du är o till dig kan jag bara säga JAG ÄLSKAR DIG MANNEN MED DET STORA HJÄRTAT... Vad vore jag utan dig gullet??? Nada

Nähä, nu ska man inte få lägenhet heller. Allt såg så ljust ut igår men idag blev det svart igen. Men på något sätt så kommer PBN o jag lösa det tillsammans. Det finns vänliga själar här på jorden o tjejen på soc verkade vara av den typen, men sen bostadsbolagen är inte lika vänliga. Hur svårt kan det vara att få en lägenhet egentligen ? Allvarligt, det som PBN sa till mig är ju sjukt. Äh, det löser sig det är jag helt säker på att det gör på något sätt. Bara jag får flytta innan detta år är slut är jag ganska nöjd, vi vill inte vänta mera nu. Vi är precis lika ivriga, han o jag. Det är farligt att vara kära och att man bor 44 mil ifrån varandra. Det är faan inte bra alltså.

Inte får man ledigt imorgon, ska jobba mellan 9-15. Usch vad jobbigt. Men det ska väl gå det med. Ledig söndag och sen är det arbetsdag igen. Skulle ju egentligen ta ut en ledig dag på måndag men det är bättre att spara på ledighetsdagarna, vet att jag kommer behöva dem lite längre fram.

Hoppas mina katter håller sig lugna ikväll. De var verkligen slagsmål hos mig igår kväll. Trisse skulle sätta på sin morsa Linda och hon skrek som en stucken gris. Saga (Lindas halvsyrra) kom o blandade sig in i leken. Sen hörde Ludde detta o då blandade han sig in i alltihopa. Så alla gav sig på varandra. Jag blev flyende förbannad på allihopa så jag sparkade till allihopa, men de slutade inte nån av dem. Så det blev lite mer sparkningar på katterna o till slut gav de sig. Hade hjärtat uppe i halsgropen och hade svårt att andas under tio minuter. När de hade gått till sina hörner så kollade jag till dem allihopa så att de inte hade några skador av fejten eller sparkningarna. Jävla kattjävlar. Sa till PBN att nu jävlar ska katterna bort så det måste jag ta upp med sambon. Som tur var va Tilla ute i hallen annars hade alla gett sig på henne och hon har fått tillräckligt mycket stryk i sitt liv. Trollet (lilla bebbekatten) sprang o gömde sig och River (hunden min) blev livrädd för jag höjde ju rösten och det tål han inte. Jag fick sätta ,mig o trösta honom för han såg helt förstörd ut. Stackars vovven.

Tack för att ni har läst detta. God eftermidda på er.

Fy faan vad underbart det är att prata med sin älskling på tråden. Usch vad jag saknar honom, vill vara med honom. Vill flytta nu, inte sen.
Är så beslutsam att börja mitt liv i en annan stad. Kommer alltid ha nån som finns för mig som stöd o som älskar mig till tusen. Plus att min lilla extramamma kommer finns som stöd o hjälp. Gud vilka underbara människor det finns, men de är faan svåra att träffa.

Ska inom kort flytta o nu börjar mitt liv känns det som. Har aldrig haft ett bra liv men nu ska det bli förändring på det hela. Mitt liv i den nya orten kommer bli en rivstart på något som jag kommer älska. Kommer älska varenda minut och till med varje sekund av det. Anledning är så klart min kärlek, kallar honom för PBN (förklaring till varför han heter så kommer senare i bloggen, när jag känner att tiden är inne för det).

Måste ju erkänna att det ska väldigt skönt att flytta och påbörja det liv jag alltid velat ha, för det är precis det som kommer hända. Jag kommer bli kvitt med alla laka demoner jag haft runt omkring mig sedan många många år bakåt.

Är det värt att flytta till en helt ny stad där jag aldrig satt min fot förut? ABSO-FUCKING-LUTELY. Varför ska man bo kvar på ett ställe där man inte trivs längre och man drar sig till nya stället hela tiden?! Finns ingen anledning till detta. Varför vara olycklig när man kan vara lycklig?!